Henriette Torp hade hört talas om Mullingstorp från det att hon var liten, eftersom flera av hennes släktingar hade varit där. Hon var länge trotsigt negativ och skeptiskt inställd. Men så blev hon långsamt alltmer nyfiken och kände att det kunde hjälpa henne. Det tog henne först flera år att erkänna detta inför sig själv. Sedan tog det ett år innan hon anmält sig till Möt Dig Själv steg 1 och sedan ytterligare ett år innan hon faktiskt gick kursen. "Först då var jag redo att möta sig själv."
Även om livet verkade bra på ytan så gick hon omkring med en känsla av att det inte riktigt hade börjat ännu. "Det var som om jag bara följde med i det som hände utan att känna att det var mitt liv, eller att jag verkligen levde det. Samtidigt gick jag omkring med en drömbubbla om hur jag egentligen ville leva. Men eftersom jag inte tog ansvar för den fortsatte mitt verkliga liv parallellt och liknade allt mindre det liv jag ville ha. Jag förhöll mig passiv till mitt eget liv och ansträngde mig inte för att nå det jag egentligen ville, kände ett slags stolthet i att inte anstränga mig. Det resulterade till slut i att jag uppnådde rysligt lite av vad jag egentligen ville."
Henriette upplevde det som att hon satt fast utan att begripa varför. Hon tyckte själv att det inte fanns någon orsak till att hon inte kunde ta sig vidare men kände att det blev allt svårare. Hon visste inte var hon skulle börja. Där fanns en osäkerhet över var hon hörde hemma i världen. Hon reste mycket, på vinst och förlust, studerade och arbetade ideellt, med en ständig jakt på frihet och lycka utan att egentligen göra egna val och välja riktning i livet. "Kanske lurades jag att tro att jag var mig själv bara för att jag befann mig i en exotisk kultur på andra sidan jordklotet! Det var som om jag trodde att drömbubblan med det liv jag ville leva fanns någon annanstans, jag var bara tvungen att hitta den."
Det första som hände när Henriette gick Möt Dig Själv steg 1, var att hon kom i kontakt med en sorg och en sårbarhet som hon hela sitt liv hållt tillbaka. En grundläggande känsla av att hon inte hade någon anledning att vara ledsen, gjorde att hon kände att hon heller inte hade någon rätt att känna denna sorg, att uttrycka den. ”Det hade ju inte hänt något hemskt som kunde berättiga att jag bar på denna sorg. När jag blev äldre började jag tyckta att det var en svaghet att vara ledsen. Jag dolde därför sidor som sårbarhet, sorg och osäkerhet bakom ett yttre skal.” Hon förstod också under kursen att hon hela livet har kämpat med att vara stark och därför gett ett intryck av att vara osårbar fast det egentligen handlat om att hon inte vågat känna efter eller dolt vad hon kände. "Jag satt fast i ett mönster där jag måste vara stark psykiskt Det var inget jag tänkte på - så var det bara. Det var en enorm lättnad att släppa ’den starka’ och möta andra utan att ha kontroll eller låtsas vara glad för att slippa bli ledsen. Att få lov att vara den jag är och lita på att det håller."
Samtidigt som Henriette kom i kontakt med sin sårbara sida upplevde hon en enorm kraft och livsglädje som gav henne nästan outsinliga mängder av energi och välbefinnande. "Jag vet nu att jag inte alltid använder mig av min fulla potential. Och att den kraft som jag upplevde på Mullingstorp, är något att sträva efter. Jag vet vad jag förmår om jag vågar frigöra mig från mina gamla mönster, integrerar mig själv i mina drömmar, står upp för mina egna mål."