|
Vi människor springer ifrån så mycket, undviker vad som finns i oss. För mig som gruppledare känns det oerhört tillfredsställande att vara med i ett sammanhang, där människor ges stöd och metoder att våga stanna upp och vara närvarande med sig själva. Den närvaron behövs för att få möjlighet att avtäcka och förstå det som helst gömmer sig i vårt undermedvetna. Därigenom kan man se sina behov och få kraft att leva tillfredställande.
På Mullingstorp finns en seriositet och en strävan efter djup ärlighet som jag tycker är unik. Där finns en respekt för vikten av att stanna upp och känna efter, vilket på intet sätt står i motsättning till att vara aktiv medskapare i samhället. Snarare så behövs den kraft som frigörs när vi vågar känna efter. En annan styrka på Mullingstorp är att vi är så många som arbetar där, att det blir så stor samlad erfarenhet.
Jag är musiklärare i piano och ensembler i pop/rock/jazz. Under utbildningen fick jag allt svårare att hantera de krav jag ställde på mig själv. Musiken krävde mer och mer att jag använde mitt inre liv, men min rädsla för att det som fanns där inne inte skulle duga gjorde att jag stängde av och övade hårdare i stället. Jag blev så tydligt konfronterad med att jag inte inte vågade nå mig själv. Det väckte allt mer självförakt och en inställning av att behöva gömma min otillräcklighet. Jag spelade mer och mer för uppskattningen snarare än för njutningen och ju mer uppskattning jag fick, ju räddare blev jag för att "bli avslöjad". Till sist var jag helt energilös för att jag omedvetet använde all min kraft till att hålla upp fasaden inför andra. När jag på Mullingstorp började möta mitt inre, började jag avidentifiera mig från rollen som musiker och kunde vara tillfreds med att vara som jag var. Först då kunde jag åter närma mig musiken på ett njutningsfullt och lekfullt sätt.
|
