”När Karin och Håkan träffades var det ett mycket passionerat förhållande. De bestämde sig för att flytta ihop och gifta sig. Inom loppet av några år hade de bildat familj med två egna barn och två äldre barn från Håkans tidigare förhållande. Allt såg ut som en dröm men snart kom livet ikapp. Det var inte så bra som det såg ut på ytan.

”Både Håkan och jag kände att vi ville prova nya sätt att leva på. Vi var rätt trasiga på insidan och hoppades väl att en yttre förändring kunde ändra vårt missnöje med livet,” säger Karin. När hon blev erbjuden en tjänst i Tyskland flyttade de ner men familjen hade drabbats av sjukdom och tillvaron tärde på dem allt mer. ”Jag försökte hålla skenet uppe, kavlade upp ärmarna, log glatt åt alla håll och försökte få livet att gå ihop. För mig själv fanns inget utrymme och dessutom vågade jag aldrig känna efter,” säger Karin.

Under tiden i Tyskland hade förhållande mellan Håkan och Karin blivit allt sämre. När de sedan flyttade hem igen provade de med familjeterapi men de hade inte ork att ta sig an varandra.

Håkan upplevde att han var fångad i fälla och började må sämre och sämre: ”Det är när jag får familj som mina problem har uppkommit. Att leva själv har jag inte haft några problem med men när familjen kommer så kommer även alla mönster från min egen uppväxt i kapp mig. Jag måste öppna upp och visa min sårbarhet och kärlek vilket jag aldrig behövt när jag levt ungkarlsliv. Jag blev alltmer aggressiv mot Karin och barnen. Mitt dåliga mående gick ut över dem. Till slut gick jag till en läkare som omedelbart skrev ut antidepressiv medicin. Det hjälpte för ett tag men löste ingenting. Allt blev bara tomt och meningslöst och jag funderade på faktiskt på att ta mitt liv.”

Karin mådde också allt sämre, led av ångest och diverse kroppsliga och psykiska symptom: ”Idag förstår jag att det var signaler på utbrändhet. Jag var i full gång med min karriär, hade en chefsposition och arbetade mycket. Jag hade två underbara barn, ett fantastiskt hus, en man som jag älskade och ändå var jag djupt olycklig.” Karin gick i terapi men det hjälpte inte. Tills slut fångade en annons om Mullingstorp och Bengt Sterns bok ”Att må dåligt är en bra början” hennes intresse och hon beställde boken.

”Den var lättläst och kändes logiskt för mig. Jag har alltid haft en känsla av att vi människor är större än vi anar. Jag var också övertygad om att kropp, psyke och själ hör ihop och behövde behandlas tillsammans. Boken öppnade mina ögon och bekräftade det jag innerst inne visste men inte hade varit medveten om. Jag blev intresserad av att komma närmare mig själv och att lära känna den jag innerst inne är.”

När Karin till slut nådde den berömda väggen var steget inte stort att anmäla sig till steg 1. Håkan och Karin kände det som att de inte längre kunde fortsätta leva tillsammans och var redo för skilsmässa men Håkan ställde upp på att följa med till Mullingstorp.

Mycker förändrades efter kursen. ”Vi förstod att vi var och en befann oss i en djup kris som inte hade så mycket med den andre att göra. Vi var båda tvungna att ta hand om oss själva innan vi fick kraft och energi att gå vidare tillsammans.”

Karin berättar att tiden efter steg 1 inte alltid var lätt men att det fanns ett otroligt stöd av personalen på Mullingstorp som hon kände sig trygg med, vilket gjorde att hon kunde gå vidare. ”Mullingstorp har varit första steget på en lång resa, en ögonöppnare för hur verkligheten är. För första gången i mitt liv fick jag en glimt av hur och vem jag egentligen är. Och denna glimt lämnar mig aldrig mer ifred. Jag förstår att jag har ansvaret för mitt liv och att det är upp till mig vad jag gör med det. Detta ger mig en enorm frihet.”

”Vi har hittat tillbaka till varandra. Vårt förhållande blir bättre och bättre och är återigen passionerat.” säger Håkan. ”Det mest fantasiska är ändå att se hur bra barnen mår av att vi har utvecklats och blivit klokare. Jag är djupt tacksam över det arbete vi har gjort med oss själva. Bättre investering kan man inte tänka sig för framtiden.”