|
Viktoria mötte sig själv
Text Osmo Vatanen
Viktoria Eriksson hade nått höjden. Ändå var hon på fallrepet.
Alkoholen höll på att knäcka henne. Men en kurs på Mullingstorp ändrade allt.
Trots att Viktoria Eriksson stod på höjden av sin karriär, för snart sex år sedan, var hon fast besluten att lägga snaran om halsen. Hon var bejublad på travbanornas segerpallar, men hon kände ändå att allt smakade aska.
Travsporten var inkarnationen av en barndomsdröm för Viktoria, som vid 34 års ålder är en spenslig, spänstig tjej med burrigt och lockigt brunt hår och en allvarlig blick, som inte ens en ardennerhäst skulle kunna rubba.
- Jag växte upp i ett konstnärshem vid Vätterns strand och ärvde en hel del konstnärlighet av min far. Att bli konstnär hade kunnat vara ett alternativ för mig, men min stora längtan var att jobba med hästar. Jag började rida som sexåring. När jag gick ut nian fick jag min fars fulla stöd att jobba med hästar, minns Viktoria Eriksson.
Ville bli sedd och erkänd
Hennes far Folke Eriksson var en skicklig målare, grafiker och uppfinnare och skapade bland annat spelet Sjörövarön. Han var en av grundarna av Smålands konstarkiv i Värnamo.
Viktoria är sladdbarn och föddes in i en skara på fyra syskon. Hon växte upp till en mycket målmedveten och fokuserad femtonåring. Med sin förmåga att ge allt i det hon gjorde visade hon snabbt att hon var en tränarbegåvning. Hela tiden längtade hon att visa vad hon gick för och bli sedd, erkänd och omtyckt. Men någonstans i botten på henne bodde ändå en djup rädsla.
- Som barn var jag rädd och flydde från människorna till hästarna. Min mamma sa ibland att jag trivdes bättre med hästar än med människor. Jag tyckte att det var svårt att relatera till människor och att de var omogna och korkade. Jag hade svårt för att uttrycka mig och att stå för vad jag tyckte och den jag var, säger Viktoria Eriksson.
Hon har hittat rötterna till detta i barndomen:
- Min pappa var så inbunden att jag aldrig kunde nå honom. Han var ändå min första stora kärlek. När jag inte kunde nå honom sökte jag efter någon annan, som jag också kunde visa mig duktig inför, till exempel min ridlärare eller tränare inom travet. Det var ett sätt att söka kärlek mot prestation.
Alkoholen blev en flykt
Sökandet var dömt att misslyckas. Besvikelsen gnagde någonstans i henne, och räkningarna för det hårda slitet med träning och travturneér nötte på henne. Hon började dricka på tok för mycket.
- Till slut föll hela livet ner över mig. Jag orkade inte se det varje vecka och jag drack för mycket, eftersom jag behövde slappna av och fly från allt arbete och alla problem. Sedan fanns också en viss romantik i supandet. Det blev till slut en vanesak. Ibland kändes det som om jag levde för att få dricka.
- På utlandsturneér var jag mer eller mindre berusad hela tiden, men hästarna skötte jag exemplariskt. När jag drack gjorde jag det totalt, som allt annat. Hemma drack jag allt som fanns och fick till slut fyllepsykoser och kunde springa till skogs.
När hon var 27 år fick hon tennisarmbåge och så ont i höger ben att hon behövde hjälp för att komma upp i sulkyn. Hon invecklade sig i ett par kärlekshistorier och blev gravid. I denna häxdans kändes allt snart tomt.
Viktoria Eriksson började desperat sno efter sin egen svans i en allt snabbare dödsdans för att hitta en lösning. En knackning på dörren en dag förde henne till Jehovas vittnen. Hon tyckte att de var äkta och vänliga mot varandra.
I själva verket målade Viktoria Eriksson in sig i ett hörn. Vittnena tålde varken travsport eller aborter. Själv var hon kluven mitt itu - en del av henne ville stanna hos vittnena, den andra delen ville ”supa och göra som hon ville, skita fullständigt i vittnena och göra abort!”
- Senare förstod jag att vittnena var en flykt från att vara fullt här och nu. Jag behövde inte ta ansvar för mig själv. Paradiset skulle komma till mig istället för att jag skulle lära mig att leva här och nu. Troende använder ju ofta Gud för att slippa ta ansvar för sin egen situation. I stället för att ta kontakt med sin egen inre sanning försöker troende vara sanna inför Gud. Denna rädsla leder till ett mekaniskt och overkligt beteende. Bland Jehovas vittnen finns det många som mår dåligt psykiskt.
- Till slut förstod jag att jag inte kunde leva både som ett vittne och som en alkoholist och att min enda möjlighet var att ta livet av mig.
Smärtan kom fram
Ödet ville inte så. En annons i tidningen berättade om läkaren Bengt Sterns bok om att möta sig själv och sin smärta - ”Möt dig själv bortom allt förnuft”. (Hans senaste bok heter ”Att må dåligt är en bra början”.)
När jag läste boken kände jag hur smärtorna och förnekelsen satt i kroppen. Jag anmälde mig till kursen. Tanken var att åka till Mullingstorp, utanför Norrköping, och sedan ta livet av mig! säger Viktoria Eriksson och skrattar åt det absurda och tragiska minnet.
Uppgivenheten hade sin goda sida. När hon kom till kursen ”Möt Dig Själv” slängde hon sig handlöst in i övningarna.
- Jag skulle ju ändå dö och behövde inte vara rädd för någonting! Jag överlämnade mig till existensen bortom kontroll och fann en stillhet i detta för första gången. När jag gjorde det försvann hela fajten om att jag skulle leva upp till vittnena eller vara en duktig travtränare och istället kom en otrolig frid, glädje och kraft. All min smärta, sorg och förtvivlan, som jag aldrig hade släppt fram, vällde upp! Mitt behov att dricka försvann.
Adjö till travsporten
Det var sista gången travsporten såg Viktoria Eriksson. Hon behöll ett lillfinger i den världen genom att äga en häst i flera år, men även den är såld i dag.
I stället hämtade hon alla sina pinaler och körde tillbaka till Mullingstorp, eftersom hon i kursen fick en mycket stark upplevelse av att hon skulle stanna på Mullingstorp. Idag är Viktoria Eriksson sambo med den 67-årige Bengt Stern.
Viktoria Eriksson har på ett vis gjort det svårt för sig genom att leva med en man, som gärna styr och ställer. Det är blott alltför lätt att överlåta ansvaret för livet på honom.
- Det är min skola, när jag väljer en person, som är oerhört kraftfull och auktoritär. Jag kanske har gjort som man gör i många förhållanden och sökt upp någon som motsvarar de delar som man inte vågar leva ut själv!
- Jag tänker lära mig att skapa så mycket styrka i mig själv och skaffa mig så mycket eget utrymme att jag kan leva med en sådan person. I dag är jag redan mycket starkare.
Viktigt ta hand om sitt liv
Ansvar har blivit ett viktigt ord för Viktoria Eriksson. Innan hon kom till Mullingstorp var hon benägen att ge omgivningen skuld för det som gick fel i livet. Hon struntade också i att ta hand om sig själv.
- Idag abdikerar människor gärna sitt ansvar och överlåter sin kropp åt läkarna istället för att ta reda på orsakerna till besvären. Man måste våga titta på sin livssituation. Vill jag leva med min partner - eller vill jag leva ensam? Varför missbrukar jag, cigaretter och så vidare.
- När människan ställer sig dessa frågor kommer hon ofelbart i kontakt med rädsla från sin tidiga barndom. Denna rädsla är den avgörande orsaken till sjukdom och till övriga besvär i livet. När människan går bortom sin rädsla och kontroll kommer hon i kontakt med sitt väsen, sin kraft, sexualitet och vitalitet. Det verkar paradoxalt nog vara det farligaste. Människor stannar gärna i sin misär och skyller på sin barndom, säger hon.
Skuggorna blir ofarliga
Själv har hon upplevt en djup läkning, när hon levt ut sina svartaste sidor och ändå blivit accepterad för den hon är. När människan släpper på sina skuggsidor och accepterar dem, blir skuggorna ofarliga.
- När man inte längre behöver stänga in sina känslor behöver man heller inte agera ut dem, utan orkar stanna med dem. Då ”fullbordas” känslan och försvinner. Det finns dock inget alternativ till att uttrycka den verklighet man har, hur neurotisk den än är om man vill ha feedback från sin omgivning och kunna göra någonting åt sin situation. Det är bättre att visa omgivningen var man står än att dölja vem man är. Det är obehagligt att ha människor kring sig, som man måste gissa sig till var de befinner sig, påpekar Viktoria Eriksson.
- Nästa steg är att verkligen vara öppen och sårbar och säga hur man känner utan att skuldbelägga sin omgivning. Och har man sagt ja till sin egen ilska till exempel, är man inte rädd för att möta den hos andra.
Hennes erfarenhet säger att man inte kan hoppa över utvecklingsstadier i sitt liv. De måste bearbetas och känslorna släppas fram, gärna då i grupp under god ledning, eftersom man då kan känna sig trygg.
Viktoria Eriksson fortsatte själv sin utbildning med en elva veckors terapeut-träning i Danmark och läser nu basmedicin vid Axelsons i Stockholm.
Belöningen har varit stor. När hon berättar kommer orden snabbt och träffsäkert och blicken och gesterna förråder en stark självkänsla. Hon har blivit en mycket mognare människa. Undan för undan har hon också axlat ett allt större ansvar. I dag är hon ansvarig för den löpande verksamheten på Mullingstorp och tvekar inte inför att axla ett terapeutiskt ansvar.
Vill du veta mer?
Mullingstorps kursgård, 610 27 Vikbolandet, tel 0125-132 20, fax 0125-134 03.
|
